Det har hänt en rätt rolig sak. Eller intressant kanske. När jag låg inne för behandling av min ätstörning för... fem år sedan? Var jag med i en studie. För någon vecka sedan kom en uppföljningsblankett. Jag svarade på den och lämnade mina uppgifter. För två dagar sedan kom ett brev - en tillfrågan om att delta i en forskningsstudie där de ska titta på genetiska anledningar till att personer utvecklar ätstörningar. ANGI-studien heter den. Det är ett sammarbete mellan Sverige, Tyskland och USA har jag för mig.

 

Personligen tycker jag att det känns jätteroligt att vara med i studien. Inte en människa på jorden borde drabbas av ätstörningar och om forskningen leder fram till någonting och jag har hjälpt till genom att lämna mitt blod, då har jag någonting att vara stolt över. Dock kommer det ta runt sju år för studien att avslutas, så jag (och alla andra som väntar på att forskningen ska komma fram till någonting nytt om ätstörningar) måste vänta. Och vänta.

 

I övrigt. Den här dagen är hemsk. Den började dåligt. Jag tog min medicin för sent, allt blev suddigt. Och jag känner att jag vill springa långt långt bort, samtidigt som jag vill stå helt stilla och bara vänta. Det är inte enkelt att ta sig igenom livet när motgångarna aldrig slutar komma. Men jag tänker inte ge upp. Jag tar mig i kragen, röker en cigarett, dricker alldeles för många koppar kaffe och klär på mig för att ta en lång promenad.

 

Det enda man behöver komma ihåg när livet verkligen försöker ta en i rumpan, är att det blir bättre. Någon gång. Det kanske tar dagar, månader, år. Men det kommer inte alltid vara såhär. Bara man inte ger upp och slutar försöka. Klyscha AB. Men det är sant. Och jag måste i alla fall tro på att det är sant för att orka. Så är det bara.