De senaste dagarna har varit hemska och förvirrande. Jag har ätit. Kompenserat. Ätit ännu mer och sen inte kompenserat. Ätit för mycket socker och druckit för mycket kaffe. Jag har ingen balans och kroppen gör ont. Idag har dock varit en något bättre dag - speciellt om man jämför med igår som var en helt och hållet hemsk dag. Sen ska vi inte prata om hur min kropp känns idag.. det är helt enkelt inte ens okej.

 

Jag har börjat vara mer och mer ärlig mot min pojkvän om min ätstörning, mest för att jag faktsikt älskar honom och vill att han ska förstå hur det ligger till och varför jag beter mig så underligt runt mat. Han förstår, han dömmer inte och han stöttar och frågar. Men det är svårt, för även om han förstår, så förstår han inte. Han kan inte förstå. Och jag begär heller inte att en person som är frisk ska förstå vad det är som driver ätstörningen, förstå vad det är som är så farligt med att gå upp i vikt och varför det är läskigt att vara mätt.

 

Samtidigt som det är jätteskönt att kunna prata med honom om dessa saker, så gör det saker och ting svårare för mig. Jag kan inte komma undan med lögner och han vill exempelvis att jag ska söka hjälp igen... någonting som jag har väldigt svårt att känna att jag vill. Men jag får överväga det, för om vi ska ha en framtid tillsammans måste jag nog skärpa till mig en aning.