Min pojkvän försöker få mig att söka hjälp för min ätstörning. Igen. Men med färska minnen av hur det gick förra gången, då jag blev inlagd på dagvård, är jag mindre sugen på att göra den resan igen. Jag känner mig inte tillräckligt sjuk, fast jag vet att jag troligen är det, och jag är inte redo att vara helt ärlig med hur det faktiskt står till med mina matvanor för vårdpersonal med diverse titlar.

 

Jag har sagt till honom att jag ska söka hjälp. Och jag vill egentligen söka hjälp. Men det tar emot någonting helt enormt att plocka upp telefonen, slå numret och fråga om råd på någon av mottagningarna jag har hittat. Det tar emot så pass mycket att jag skjutit upp att ens försöka göra det i tre veckor nu. Jag skyller på att jag har mycket i skolan, vilket visserligen är sant.. men jag skulle egentligen naturligtvis ha tid att klämma in ett tio minuter långt samtal gällande min egen hälsa.

 

Beträffande ätstörningen då. Det är helt okej just nu. Kroppen är varken svullen eller speciellt obehaglig att befinna sig i. Vågen visar ganska acceptabla siffror och jag mår ganska bra. I alla fall rörande kroppen och maten. Men i övrigt är jag otroligt nere. Det känns som om jag och min pojkvän glider ifrån varandra. Som om han inte vill umgås och bara gör det för att hålla mig lugn. Det finns naturligtvis tillfällen då jag verkligen upplever att han vill vara med mig, men de blir färre och färre. Och jag är livrädd för att han ska lämna mig, vilket är lite patetiskt eftersom jag borde klara mig själv, men jag vill inte vara ensam. Jag är rädd att jag ska komma på att livet inte är värt att leva eller någonting sånt hemskt.

 

Det är bara att vänta och se hur livet utvecklar sig. Jag kan dock känna att en diskution med pojkvännen snart behöver tas. Och det är den här typen av diskussioner som gärna urartar till någon form av hybrid mellan gråtfest och gräl.