Min pojkvän försöker få mig att söka hjälp för min ätstörning. Igen. Men med färska minnen av hur det gick förra gången, då jag blev inlagd på dagvård, är jag mindre sugen på att göra den resan igen. Jag känner mig inte tillräckligt sjuk, fast jag vet att jag troligen är det, och jag är inte redo att vara helt ärlig med hur det faktiskt står till med mina matvanor för vårdpersonal med diverse titlar.

 

Jag har sagt till honom att jag ska söka hjälp. Och jag vill egentligen söka hjälp. Men det tar emot någonting helt enormt att plocka upp telefonen, slå numret och fråga om råd på någon av mottagningarna jag har hittat. Det tar emot så pass mycket att jag skjutit upp att ens försöka göra det i tre veckor nu. Jag skyller på att jag har mycket i skolan, vilket visserligen är sant.. men jag skulle egentligen naturligtvis ha tid att klämma in ett tio minuter långt samtal gällande min egen hälsa.

 

Beträffande ätstörningen då. Det är helt okej just nu. Kroppen är varken svullen eller speciellt obehaglig att befinna sig i. Vågen visar ganska acceptabla siffror och jag mår ganska bra. I alla fall rörande kroppen och maten. Men i övrigt är jag otroligt nere. Det känns som om jag och min pojkvän glider ifrån varandra. Som om han inte vill umgås och bara gör det för att hålla mig lugn. Det finns naturligtvis tillfällen då jag verkligen upplever att han vill vara med mig, men de blir färre och färre. Och jag är livrädd för att han ska lämna mig, vilket är lite patetiskt eftersom jag borde klara mig själv, men jag vill inte vara ensam. Jag är rädd att jag ska komma på att livet inte är värt att leva eller någonting sånt hemskt.

 

Det är bara att vänta och se hur livet utvecklar sig. Jag kan dock känna att en diskution med pojkvännen snart behöver tas. Och det är den här typen av diskussioner som gärna urartar till någon form av hybrid mellan gråtfest och gräl.

Det är lite bättre idag. Kroppen är väl fortfarande svullen som en ballong men det är bara att acceptera att det tar tid för sådant att gå över. Jag har till och med fått i mig lite frukost vilket är mycket ovanligt - 125g laktosfri keso med stevia och kanel, samt 144g äpple med ännu mer kanel som jag sedan värmde lite i micron. Och kaffe. Massvis med kaffe. Totalt landade hela kalaset på 180 kalorier.

 

Det är lite läskigt, men jag har bestämt mig för att öka mitt kaloriintag per dag (eller i alla fall mitt tillåtna kaloriintag) till 1200 kalorier. Förut hade jag 1000 som gräns men jag har en tanke om att om jag tillåter mig 200 kalorier extra så kommer jag inte bli helt förkrossad om jag hamnar på några få kalorier över 1000, vilket nu är fallet. Det är så underligt att siffror kan betyda så mycket, mer än smak och välmående. Men det är så det är och jag försöker bara hitta strategier att leva med det.

 

Jag är ledig idag. Eller jag har i alla fall inga föreläsningar på universitetet. Så jag sitter vid köksbordet omgärdad av forskningsartiklar och böcker med titlar som "The Simplest Book of Booring Shit You'll Ever Find" etc. Det går faktiskt bra. I vanliga fall kan jag lätt bli distraherd av mat och äta och kompensera istället för att plugga, men jag har liksom hittat någon form av motivation att inte missbruka mat mer. Det finns viktigare saker i livet och jag försöker verkligen lägga fokus på dem istället. Även fast det går bra idag, just nu, den här timmen, så vet jag att jag lika gärna kan stå med huvudet instucket i kylskåpet om en timme - så fokus, bestämdhet. Jag kan göra det här.

 

Det är bäst jag återvänder till böckernas värld nu, innan jag sugs in i cyberspace och helt glömmer allt vad tentor, seminarium och betyg heter.

De senaste dagarna har varit hemska och förvirrande. Jag har ätit. Kompenserat. Ätit ännu mer och sen inte kompenserat. Ätit för mycket socker och druckit för mycket kaffe. Jag har ingen balans och kroppen gör ont. Idag har dock varit en något bättre dag - speciellt om man jämför med igår som var en helt och hållet hemsk dag. Sen ska vi inte prata om hur min kropp känns idag.. det är helt enkelt inte ens okej.

 

Jag har börjat vara mer och mer ärlig mot min pojkvän om min ätstörning, mest för att jag faktsikt älskar honom och vill att han ska förstå hur det ligger till och varför jag beter mig så underligt runt mat. Han förstår, han dömmer inte och han stöttar och frågar. Men det är svårt, för även om han förstår, så förstår han inte. Han kan inte förstå. Och jag begär heller inte att en person som är frisk ska förstå vad det är som driver ätstörningen, förstå vad det är som är så farligt med att gå upp i vikt och varför det är läskigt att vara mätt.

 

Samtidigt som det är jätteskönt att kunna prata med honom om dessa saker, så gör det saker och ting svårare för mig. Jag kan inte komma undan med lögner och han vill exempelvis att jag ska söka hjälp igen... någonting som jag har väldigt svårt att känna att jag vill. Men jag får överväga det, för om vi ska ha en framtid tillsammans måste jag nog skärpa till mig en aning.