Min kropp är så otroligt svullen och inte alls speciellt trevlig att befinna sig i. Jag vet inte riktigt hur jag ska avhjälpa situationen heller. Kaffe och vatten räcker bara so far när det kommer till att bli av med överskottsvätska i kroppen. Förhoppningsvis försvinner vätskan efter några dagar om jag lyckas hålla mig ifrån att hetsäta och utöva kompensationsbeteende.

 

Hela tiden känns det som om jag kämpar emot min kropp, som om jag vill en sak och det skalet jag bor i strävar efter någonting annat. Bara en sådan sak är utmattande. Och det sliter antagligen isär kropp och själ. Gör att själva enhetligheten löses upp. Det kanske är därför jag känner mig så förtvinad i sinnet stor del av tiden.

Det har hänt en rätt rolig sak. Eller intressant kanske. När jag låg inne för behandling av min ätstörning för... fem år sedan? Var jag med i en studie. För någon vecka sedan kom en uppföljningsblankett. Jag svarade på den och lämnade mina uppgifter. För två dagar sedan kom ett brev - en tillfrågan om att delta i en forskningsstudie där de ska titta på genetiska anledningar till att personer utvecklar ätstörningar. ANGI-studien heter den. Det är ett sammarbete mellan Sverige, Tyskland och USA har jag för mig.

 

Personligen tycker jag att det känns jätteroligt att vara med i studien. Inte en människa på jorden borde drabbas av ätstörningar och om forskningen leder fram till någonting och jag har hjälpt till genom att lämna mitt blod, då har jag någonting att vara stolt över. Dock kommer det ta runt sju år för studien att avslutas, så jag (och alla andra som väntar på att forskningen ska komma fram till någonting nytt om ätstörningar) måste vänta. Och vänta.

 

I övrigt. Den här dagen är hemsk. Den började dåligt. Jag tog min medicin för sent, allt blev suddigt. Och jag känner att jag vill springa långt långt bort, samtidigt som jag vill stå helt stilla och bara vänta. Det är inte enkelt att ta sig igenom livet när motgångarna aldrig slutar komma. Men jag tänker inte ge upp. Jag tar mig i kragen, röker en cigarett, dricker alldeles för många koppar kaffe och klär på mig för att ta en lång promenad.

 

Det enda man behöver komma ihåg när livet verkligen försöker ta en i rumpan, är att det blir bättre. Någon gång. Det kanske tar dagar, månader, år. Men det kommer inte alltid vara såhär. Bara man inte ger upp och slutar försöka. Klyscha AB. Men det är sant. Och jag måste i alla fall tro på att det är sant för att orka. Så är det bara.

Och det är dags. Jag börjar blogga. Igen. Ni som kommenterade förra året när jag skrev senast, tack så otroligt mycket. Och puss till er! Dock tänkte jag radera historiken. Det är en ny person som skriver här nu, en person som äntligen går på medicin, en person som mår mycket bättre psykiskt, en person som gått ner några kilo och en person som inte orkar vara ätstörd men som ändå är det.

 

Jag vet inte om det är några som läser här längre, jag har ju inte ens öppnat denna sida sen i maj 2013. Nu är det ju, som ni alla vet, ett nytt år och modern av alla omstarter har kommit och gått. Nyår alltså.

 

För att ge er en liten uppdatering kan jag kort sammanfatta vad som hänt i mitt liv...

 

- Jag har gått på Cipralex 10mg i ungefär ett halvår efter att jag fick diagnosen "gränspsykotisk" och sökte hjälp för detta på öppenpsyk.

- Jag har ett lagom svajigt förhållande med en underbar man/pojke/whatever och jag älskar honom något otroligt.

- Jag går nu andra året, eller fjärde terminen, på univerisitetet. Och alla som sa att man inte kan ha en ätstörning och samtidigt klara av högre studier - jag klarar det galant, har ett flertal A och orkar med varenda föreläsning.

- Jag har gått ner lite i vikt och skvalpar nu omkring på runt 49-50kg. Det ger mig ett bmi på 18.3.
- Jag börjar blogga igen för att jag verkligen saknar gemenskapen, stödet och att ha en kanal där jag kan skriva ner tankar och känslor, få feedback och kontakt med personer som har liknande problem, tankar eller sjukdomar. Så här är jag. Nu igen.